The Postcard: fyra namn vid familjens bord

Anne Berest

Fyra namn kommer med posten. Lélia känner igen släktingarna som mördades i Auschwitz; hennes dotter Anne inser hur lite hon vet om dem. The Postcard börjar i obehaget mellan att känna igen ett namn i familjen och att kunna berätta den personens historia.

Redan läst? Hitta nästa bok

FriståendeLångTempo: Jämnt

Redaktionell uppskattning, inte ett exakt mått

Ett meddelande utan förklaring

I januari 2003 kommer ett osignerat vykort hem till familjen Berest. Bilden föreställer Opéra Garnier; meddelandet består av namnen Ephraïm, Emma, Noémie och Jacques. Lélia läser in ett möjligt hot i sina mördade släktingars namn. Familjen kan inte avgöra vad avsändaren vill, och ovissheten gör ett vanligt turistvykort oroande personligt.

Inledningen placerar kortet mitt i hemmets välbekanta rutiner. Intrånget är störande eftersom det sker på en adress där människor väntar sig att vara bland bekanta och känna sig trygga. Den som skrev kortet har kunskap om familjen utan att själv ange någon relation till den. Berest gör själva namngivandet obehagligt innan hon börjar återfinna människorna bakom namnen.

Att känna igen ledtråden och sakna människorna

Vid bordet daterar Annes pappa bilden genom att identifiera en Parisbuss av en modell som sedan länge tagits ur trafik. Hans specialkunskap blir för en stund användbart detektivarbete. Annes uppmärksamhet riktas åt ett annat håll: hon kan inte berätta hur människorna på kortet levde. Frågan om vem som skickade det blottar en mer personlig kunskapsbrist.

Den skillnaden ger scenen dess skärpa. En familj kan vara vältalig och intellektuellt uppfinningsrik samtidigt som den i stort sett tiger om sin egen historia. Föräldrarnas samtal ger glädjen i att hitta en ledtråd; dotterns skam gör den glädjen otillräcklig. Vykortet hamnar i en låda. Dröjsmålet låter Annes vanliga upptagenhet med sitt eget liv bli en del av berättelsen, utan att göra henne till en förebild för plikttrogen hågkomst.

En mamma börjar berätta

Tio år senare är Anne gravid och vilar ut hemma hos sina föräldrar när hon ber att få höra familjens historia. Lélia tar fram en arkivkartong och förbereder sig på att berätta. Innan hon börjar skiljer hon mellan dokumenterade fakta och egna teorier, som nya belägg skulle kunna ändra. I hennes auktoritet ingår att tala om för dottern var vissheten tar slut.

Scenen gör lyssnandet till ett aktivt samspel. Anne behöver sin mammas kunskap men måste också ta emot dess luckor och förbehåll. Ett litet gräl om cigarettrök bryter högtidligheten. De förblir en mamma och en dotter med sina välbekanta meningsskiljaktigheter, samtidigt som de tar på sig omsorgen om människor som ingen av dem kan få tillbaka. Det vardagliga meningsutbytet ger det historiska arbetet en mänsklig skala.

Vad Berest menar med en sann roman

I sin intervju med Hey Alma kallar Berest boken en sann roman: hon använder familjehistoriens och detektivberättelsens former för att skildra händelser med grund i familjens erfarenheter. Grassets beskrivning följer familjen Rabinovitch från Ryssland via Lettland och Palestina till Frankrike. Sökandet efter en avsändare öppnar sig mot liv som rymmer mer än de fyra namnen på kortet.

Lélias förbehåll i inledningen är värt att bära med sig när man läser den beskrivningen. Ett arkiv och ett återberättat liv ger olika slags tillgång till det förflutna. Mammans vilja att skilja belägg från antaganden gör rekonstruktionens gränser synliga. Som läsare finner jag den uppriktigheten mer inbjudande än en röst som tycks känna till varje förlorad tanke.

Avståndet mellan generationerna

I samtalet med Scott Simon på NPR förknippar Berest familjernas tystnad efter kriget med en kvardröjande rädsla för att bli angiven. Den förklaringen komplicerar dotterns inledande okunskap. Tystnad kan lämna efterkommande utan en berättelse, samtidigt som den en gång kan ha gett skydd. Mammans arkiv rymmer därför både möjligheten att föra historien vidare och spår av hur svårt det har varit att göra det.

Inledningen lär tilltala läsare som tycker om undersökningar med plats för tvekan och familjesamtal. Det större ämnet väger tungt: antisemitism, förföljelse och släktingar som mördades i Förintelsen. En lockande gåta som utgångspunkt kan inte utlova en behaglig läsning. Det som drar mig in i de här sidorna är det uppskjutna samtalet i sig, och möjligheten att få höra en välbekant förälder bli berättare av ett obekant liv.

Tre vägar till nästa bok

The Aosawa Murders · Riku Onda

Även Riku Ondas The Aosawa Murders rekonstruerar ett oroande förflutet genom människor vars berättelser ger olika slags tillgång till det.

Vad som skiljer: De många vittnesmålen gäller en fiktiv massförgiftning i Japan. Boken leder närmare en kriminalgåta; Berest följer en judisk familjs historia och sin egen plats i den.

The Reader · Bernhard Schlink

Även Bernhard Schlinks The Reader låter en senare generation möta nazismens förflutna under obekväma omständigheter och prövar vad personlig tillgivenhet låter någon se.

Vad som skiljer: Berättaren ställs inför en kvinna som varit delaktig i nazistiska brott. The Postcard utgår från en efterkommande som återfinner de förföljdas liv. Dessa historiska positioner medför olika slags ansvar.

The Door · Magda Szabó

Magda Szabós The Door följer en annan författare vars önskan att förstå en äldre kvinna kompliceras av tillgivenhet, beroende och tillgång till ett privat förflutet.

Vad som skiljer: Den centrala relationen är med en hushållerska i Ungern; hos Berest hjälper en mamma till att rekonstruera familjens släkthistoria. Välj The Door för spänningen inom en relation och följderna av att överskrida en annan människas gränser.

Frågor inför läsningen

Behöver jag läsa Gabriële först?

Nej. The Postcard introducerar det anonyma meddelandet och undersökningen av familjen i sin egen inledning. Gabriële är ett fristående tidigare verk som Anne Berest skrev tillsammans med sin syster Claire om deras anmoder Gabriële Buffet-Picabia, tre generationer tillbaka.

Varför kan vissa historiska namn ha ändrats?

I sin NPR-intervju säger Berest att hon ändrade namnet på byn och namnen på människor som hade agerat mot judar under kriget, för att inte utsätta deras nu levande efterkommande för fientlighet. Att hon kallar boken en sann roman innebär alltså inte att varje identifierande detalj är oförändrad.

Förutsätter resonemanget om judisk identitet religiös tro?

Berests undersökning gäller också vad det innebär att vara jude i ett sekulärt liv. I intervjun med Hey Alma beskriver hon hur hon började tala öppet om sin judiska identitet och introducera sin dotter till en judisk kulturell miljö. Bokens frågor om tillhörighet är tillgängliga även utan religiös praktik.

Källor och redaktionellt arbetssätt

Vår egen läsning omfattar hela det offentligt tillgängliga utdraget ur kapitel ett hos BookBrowse, fördelat på tre webbsidor och publicerat med tillstånd från Europa Editions i Tina Kovers engelska översättning. Utdraget slutar när Lélia börjar berätta de fyra släktingarnas historier. Vi har inte läst hela romanen. Grassets beskrivning och Berests intervjuer med Hey Alma och NPR ger det vidare sammanhanget kring familjen och författaren; Europas läsguide förklarar det fristående projektet Gabriële. Tolkningar och jämförelser är FolioRoams egna. De länkade förlagen ger stöd för jämförelsernas utgångspunkter.

Hitta läsarrecensioner

Se andra läsares perspektiv. Recensioner på externa webbplatser kan gälla andra utgåvor.

Extern webbplats; innehåll kan vara på engelska.

Sök efter läsarrecensioner på Goodreads